Still here

Jodå, jag är kvar. Blogglusten har dock varit på botten den senaste tiden. Tids nog kommer den igen som vanligt. Dessutom har jag inte hittat ämnen som är tillräckligt "Stefans-Listor-aktiga".

Tur det kanske...

André...

...när jag var liten var du min kusin som jag beundrade så mycket. Du var tv-kändis och på alla sätt något att se upp till.

Sen hände det något, vi började spela ihop. Först när du kom med i The Corbies och sedan när Du, jag och Robin ville pröva våra vingar och bilda eget. Då blev du även en av mina absolut bästa vänner. Videofilmen av Pure Malts första framträdande var både du och jag rörande överens om att den borde förvaras i någon form av bergrum för att inte nå allmänhetens ögon.

Den första perioden repade vi hemma hos mig på Kalkstigen. Senare blev det hemma hos Dan och Lena i Akalla. Jag vet inte hur många timmar vi suttit och nött ned soffan där, nästan alltid på samma ställen.

Vi genomförde spelningar som kunde fått vilket band som helst att dra öronen åt sig (gin och tonic, 6 cl/39 pix).
Men i takt med att åren gick sorterade vi bort de dåliga och behöll allt roligt. Ett riktigt lyft var när vi började spela helger på The Dubliner, något som både du och jag jobbade hårt för att det skulle bli av.

Du landade spelningen på Hamnfestivalen i Enköping åt oss och där gjorde vi ett sånt avtryck att det startades en grupp på Facebook i protest när vi inte fått spelningen ett år. Genom den spelningen fick vi också tag på Clazze med familj som bokade oss på sitt ställe Klara Hall, det ställe jag vet att du tyckte absolut bäst om att spela på och där vi nästan alltid hade roligast på scenen du och jag.

Under alla dessa mil till spelningar saknade vi aldrig samtalsämnen du och jag. Att driva Robin till vansinne genom att dra filmrepliker i 1 ½ timme i bilen på väg till Malmö gick alldeles utmärkt. Att diskutera sport eller vem som är den bästa gitarristen i Iron Maiden var också vanligt. När det fanns mer än ett hotellrum att tillgå var det oftast du och jag som delade rum. Vi spelade hockey på mitt medsläpade Playstation 2 och skrattade åt gamla spelningar, nya spelningar och diskuterade ständigt vart vi bäst kunde få tag i specialtryckta plektrum med bandets logga på.

Det känns ofattbart att jag aldrig ska få dela en scen med dig igen. Att jag aldrig ska få uppleva hur bra du var, både på och utanför scenen (du gjorde aldrig en dålig spelning), känns inte greppbart. Men du ska veta att jag älskar dig min vän och att jag alltid kommer sakna dig.

Jösses

Dagligen när jag är ute på lunch hör jag folk diskutera Big Brother. Det som verkligen retar upp mig är när folk försöker försvara sitt tittande med att "det är ett intressant socialt experiment". Jag vill bara ha följande sagt; Jag skiter i om folk tittar på skiten, bara jag slipper. Men kom för fan inte att påstå något annat än att ni vill se guppande täcken och folk som gör bort sig på fyllan.

Big Brother är nämligen lika mycket socialt experiment som serievåldtäkter är speed dating.

8 mars

Kvinnodagen idag. Allvarligt, finns det någon kvinna därute som faktiskt på fullt allvar bryr sig? Bara nyfiken.